pappa...
varför sulle just DU, av alla människor, få bli ett av offren ??
varför är världen så JÄVLA orättvis för ??
pappa, snälla kan du läsa det här ?
nu på knappt 7 minuter har jag gråtit en liter tror jag.
det gör alldeles ont i halsen och bröstkorgen.
jag vill ju att du ska vara här !
här, som du alltid varit, i alla stunder.
vi, dina barn, som var ditt allt.
verkligen ditt allt.
tänker du på oss samma som nu, som du gjorde förut, när du levde ?
hur tänker man nu igentligen ?
vad tänkte du på när du låg i sjukhussängen, när vi kom dit för att hälsa på dig så ofta vi kunde,
när både du och vi visste att detta skulle ske ?
hur tänker man då igentligen ?
Du som älsade dina barn så himla mycket, vi var allt för dig verkligen.
det är så jävla tomt utan dig, pappa !!!!
"ormen" glömmer jag aldrig.
då du lagade dina pannkaor när vi bodde uppe i huset, och det var vår ute.
du kittlade mig i sidorna och sa att ormen hade vaknat !
glömmer aldrig ! :'(
och när det var snö ute, då syrran precis hade börjat högstadiet,
så ville hon inte äta prickig korv på mackan för det luktade så mycket korv om hennes fingrar då,
och du bara härmade och skojade med henne tills hon blev smått sur.
och sen, du och mattias som lyssnade på "scatmans world" inne i vardagsrummet,
jag blev rädd för det höga ljudet och satte mig vid min dörr inne på mitt rum,
tills du kom och frågade vad som hade hänt.
fan, pappa !!
KOM TILLBAKA !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
och att ingen förstår.
INGEN förstår hur detta känns !
Jag skäms för att jag blir ledsen ibland..för då tror folk att man bara vill ha uppmärksamhet.
jag har ingen kvar, pappa.
du var hela min värld, och den har rasat.
älskade...pappa..snälla, kom tillbaka..!!!!:'(
jag har aldrig, ALDRIG varit med om någon somär hemskare än det här.
jag sa ingenting till dig vid kistan ens..jag kunde inte.
men jag hoppas du kan läsa mina tankar i alla fall.
ibland känns det som om att det bara är jag som sörjer för dig.
ingen annan visar dte på det sätt jag gör..jag trodde alla sörjde en människa på samma sätt.
och jag blir så förbannad när jag ser folk
dom bara sprids av glädje, hela tiden.
det är så jävla orättvist, medans jag går och tänker och mår dåligt DYGNET runt !!!
du fick inte ens veta vad jag kom in på för gymnasium..bara vad jag sökte.
och det jag sökte, tyckte du var väldigt bra och du blev stolt.
det såg jag på dig.
men jag kom in i alla fall, och efterssom att du har sveriges,
världens bästa efternamn så vet de flesta lärare vem jag är.
tur för dig, farmor och farfar att ni hette karlsson först,
men fick alltid fel post i trappuppgången, så ni bytte namn till kårespång istället.
du hade det svårt i slutet, pappa.
vi gjorde verkligen allt vi kunde, du fick ditt kaffe, du fick lukta på whiskeyn (inte south whiskeyn), du fick banan, och jag läste aftonbladet för dig varje dag, det som du älskar.
men jag jag vill så gärna veta allting.
allt du ville säga, allt du ville göra, allt du ville ha gjort.
jag vill veta hela din bakrund.
hade jag rätt ?
jag såg det på dig.
hur fan kunde jag flytta ifrån dig ??
hur fan kunde jag vara så elak och säga en sak då du menade nåt annat ??
JAG HATAR MIG SJÄLV FÖR DET !!!!
jag har verkligen ingen kvar...
pappa, om du ändå kunde visa dig snart.
snälla !!!!!! :'( <3
Jag tänker på honom jätteofta. Klarar inte av att prata om honom eller tänka på vad som hände utan att bli ledsen.
Älskade gumman!! Åh, det gör så ont i mig att se dig så ledsen. gråter Jag vet inte vad jag ska säga för att du ska må bättre. Det jag absolut vet dock med all säkerhet är att Frank inte vill att du mår dåligt. Han kände dig väl och vet vad du menade fast du sa nåt annat. Vi föräldrar har ett sjätte sinne när det gäller sånt (mostrar med ;))
Vi vet bara inte hur vi ska uttrycka oss alla gånger. Precis som ni barn. Det är inte lätt att vara liten. Det är minsann inte nå lättare att vara tonåring. Och att mista en förälder är aldrig lätt. Man sörjer ändå. Även om föräldrarna är närmare 100. Man tänker på allt man sagt, allt man inte sagt, allt man gjort och inte gjort och allt man borde gjort. Jag tänker mycket på Frank och allt jag inte hann med. Varför for jag inte ner tidigare och hälsade på? Innan han blev så svårt sjuk att man inte kunde prata så mkt med han. Varför pratade jag inte med honom om saker och ting som behövde ordnas etc etc. Blir så arg på mig själv när jag tänker bakåt, varför gjorde jag si och så. Frågorna är många men svaren få, tyvärr. Det är nåt vi motvilligt måste acceptera. Det går inte att göra det förflutna annorlunda. Det går inte att ångra någonting för det leder oss ingenstans utom möjligen till ännu mer frustration och det får oss bara att må dåligare. Det vi kan göra är att göra allt annorlunda från och med nu. Minnas honom med glädje och värme. Prata om honom. Skriva ner alla minnen. Spara fotografier. Besöka minneslunden då och då. Det är svårt jag vet, men ta ett steg i taget.
Som jag sagt till dig förut så sörjer vi alla annorlunda. Vissa visar det mer, andra mindre, men sorgen är inte mindre för det. Jag scrappade en sida med en nyfödd Martina och Frank häromdagen. Det var svårt och inte fan hade jag nån stärkande whisky heller :( ;) men det gick till slut.
Nu har ju jag turen(?) att ha en karl som tycker att gråtande kvinnor är hysteriska så man har lärt sig att stänga av :/ Att tänka annorlunda är kanske mer rätt ord.
Dikten som Svenne skrev i en kommentar tycker jag är alldeles klockren över vad Frank hade velat.
Han finns där men det är annorlunda nu. Läs den dikten om och om igen. Den får mig att må bättre i allafall, att tänka annorlunda.
Glöm aldrig att jag a l l t i d finns här för dig!! Always! Bara ett tlfsamtal bort. Jag älskar dig! <3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3<3
Prata om din far,gråt över din far,va arg över din far,strunta i alla som inte förstår för han var ändå inte deras far...Endast DU kan veta och känna hur du sörjer och det ska du göra så länge det behövs...
Alla är vi olika som tur är MEN allt bli bättre...
Tänk Stort
