tankar..
jag skulle nog kunna sitta här och bara skriva dte som kommer upp i mitt huvud i flera år, tror jag.
ge mig bara en ciggarett, kopp kaffe och sällskap.
just nu är det så mycket som snurrar här inne.
mage och hjärna.
jag har en känsla av hat, saknad, vilja och leva. varför ?
jag vet inte.
jo..
jag saknar allt det gamla.
det gamla, som det var förut.
jag skanar det så det gör ont, riktigt ont.
det fanns alltid där, alltid.
pratade man, kunde man prata i flera timmar.
satt man, då kunde man sitta i flera dagar.
log man, kunde man le i flera år..
det fanns alltid, alltid där.
inte längre, aldrig längre ?
det var som en del av mig, en del av mitt bästa jag någonsin kunde ha.
ett sällskap som man aldrig kunde släppa, aldrig någonsin.
det var som ett under.
varför kan det aldrig få bli som förut ?
"var beredd på att jag kommer att kasta grus på ditt fönster i natt..när som helst"
aldrig mer...
jag trodde jag betydde någonting, att jag var värd någon, och jag kände mig älskad lite då och då.
aldrig tillräckligt som man vill att det ska vara.
jag hatar det här.
jag fattar inte ens varför jag sitter och skriver sånt här, ingen fatta eller så fattar alla precis.
hata mig inte, låt mig få uttrycka det jag känner.
men jag vill inte uttrycka mig för mycket här.
de kommer att ta allting så fel.
få reda på det via mig själv i så fall.
mitt ord är aldrig mer.
ge mig bara en ciggarett, kopp kaffe och sällskap.
just nu är det så mycket som snurrar här inne.
mage och hjärna.
jag har en känsla av hat, saknad, vilja och leva. varför ?
jag vet inte.
jo..
jag saknar allt det gamla.
det gamla, som det var förut.
jag skanar det så det gör ont, riktigt ont.
det fanns alltid där, alltid.
pratade man, kunde man prata i flera timmar.
satt man, då kunde man sitta i flera dagar.
log man, kunde man le i flera år..
det fanns alltid, alltid där.
inte längre, aldrig längre ?
det var som en del av mig, en del av mitt bästa jag någonsin kunde ha.
ett sällskap som man aldrig kunde släppa, aldrig någonsin.
det var som ett under.
varför kan det aldrig få bli som förut ?
"var beredd på att jag kommer att kasta grus på ditt fönster i natt..när som helst"
aldrig mer...
jag trodde jag betydde någonting, att jag var värd någon, och jag kände mig älskad lite då och då.
aldrig tillräckligt som man vill att det ska vara.
jag hatar det här.
jag fattar inte ens varför jag sitter och skriver sånt här, ingen fatta eller så fattar alla precis.
hata mig inte, låt mig få uttrycka det jag känner.
men jag vill inte uttrycka mig för mycket här.
de kommer att ta allting så fel.
få reda på det via mig själv i så fall.
mitt ord är aldrig mer.
Ordet är ditt.
Trackback
